02. Kock-tales
Dags för en ny historia från fältet. Skräcktema, då det precis varit Halloween.

Det hela utspelar sig en kulen kväll i nådens år 1991, på en känd eller kanske snarare ökänd krog på Kungsgatan. Vi var två kockar på varje vakt och eftersom det sällan kom matgäster efter 22:00 så var det alltid en som gick tidigare. Kvällen gick som smort och jag skickade hem kollegan som planerat. Knappt hade han ropat sitt ”break a leg” och dörren sugits igen efter honom innan tidernas Kalle Anka bong knattrade upp. Fockin hell, tänkte jag, nu får kockskrället något att bita i. Ett gäng på 15 personer hade dansat riverdance över matsedeln och det här var bara början. Lätt uppjagad skred jag till verket.

Vi hade en fiskgryta som stående rätt på menyn. Vi gjorde 50 liter åt gången och frös in i 3 liters hinkar. Jag sprang in i kylen och hämtade den knappt påbörjade hinken. Det är nu de onda dominobrickorna börjar falla. I mitt något obalanserade tillstånd råkar jag daska in hinken i dörrkarmen på väg ut ur kylen och det var kylrumsgolvet som fick en smak av Medelhavet, istället för mina gäster. Bara att bralla ner i frysen efter en ny. Vid det laget började jag mer och mer likna en koffeinförgiftad Marty Feldman.

Väl åter uppe i köket försökte jag frenetiskt hacka loss bitar ur den djupfrysta grytan med en stekgaffel. När jag med lätt ultravåld fått ut tillräckligt så var det dags att slänga tournedoserna på grillen. Kvällen fortsatte i samma glada anda! Lådhelvetet med kött satt som berg. Stressad och med grava ticks drog jag till allt vad jag orkade. Lådan släppte och mamma mia vad den släppte! For bakåt och slog bakhuvudet i grillen, fick lådan i ansiktet medan allt förberett kött snyggt spreds över köket.

Där satt jag på golvet med en tom köttlåda i handen, nersölad kockrock och två blodiga jack i skallen. Tänkte efter några sekunders självömkan att ”Nu är det krig! Jag befinner mig i en matosande, rykande och blodig skyttegrav”. Mitt enda mål nu var nu att ta mig helskinnad till huvudkvarteret (läs omklädningsrummet). Jag sprang sicksack mellan skyttegravarna medan bongmaskinen fortsatte bombardera mig som en Haubitskanon. Som tur var hade jag ett rejält pansar på mig i form av min kockrock. I den satt all min yrkesstolthet som kunde den ta emot hur många direktträffar som helst innan vit flagg hissades.

Två timmar senare raglar jag omtumlad ner i omklädningsrummet. Med svidande brännsår, jack i skallen och elakartade skavsår på onämnbara ställen vältrade jag in min lekamen i duschen. Lätt gnyende av smärta när vattnet träffade öppna sår så vände jag ansiktet mot strålarna och tänkte ”shit i min lilla skomakarlåda, det är ju det här som är livet”!

Patrick